Äntligen en riktig häst
med
starka, friska hovar
|
| Det var i slutet av mars 1998 han kom,
valacken vi importerat från Island. Min dotter
Sofia och jag hade rest till Reykavik och hittat just
den häst vi ville ha. Máni (uttalas Mauni)
var stor, högrest och med fina gångarter.
När så hästlastbilen körde in på
stallplanen här hemma var stämningen på
topp. Men det visade sig snart att vi hade köpt
en häst utan framhovar… |
| Transporten från Island hade
uppenbarligen varit en mardröm, för hästen
var ingrodd med svett, urin och spillning. Han höll
huvudet högt av rädsla och visade ögonvitorna
hela tiden, både i stallet och i hagen. En lång
transport är förstås en enorm omställning,
tänkte jag. Det rättar väl till sig.
|
Överraskning
Nästa obehagliga överraskning
var framhovarna. Varken Sofia eller jag hade inspekterat
hovkvaliteten när vi provred på Island. Då
var det också vinter och massor med snö och
vi red hästen i snöstorm. Men det är
ju ingen ursäkt. Inför resan till Sverige
hade säljaren till synes rätt brutalt slitit
av skorna och det var knappt att det gick att fästa
nya skor på Mánis hovar. Han var dessutom
verkad med mycket långa tår, vilket är
vanligt på Island (och även i Sverige) för
att underlätta tölten. Trakterna var låga,
nästan obefintliga.
Hovslagaren suckade och skakade på huvudet. Han
föreslog att jag skulle ha en hovslagare med som
konsult nästa gång jag köpte häst.
Jag skämdes. Hur kunde jag ha förbisett hovarna?
En häst med bra gångarter och exteriör
är ändå ingen häst om hovarna inte
fungerar. |
Tappskor
Vi genomlevde ett år med
ett oändligt antal tappskor och tillskott av biotin.
Så småningom lyckades vi få Máni
att slappna av och känna tillit. Ögonvitorna
glimmade inte längre lika ofta och han blev så
småningom så trygg att han vågade
sänka huvudet. Men framhovarna var fortfarande
sköra och trasades lätt sönder.
Jag hade långa diskussioner med hovslagaren om
anledningen till hästens dåliga hornkvalitet
i framhovarna. Min teori var att den delvis berodde
på stress och att han ofta var lös i magen,
framför allt under ridning. Kanske kunde han inte
tillgodogöra sig näring ordentligt?
Hovslagaren påpekade att biotin inte alltid hjälper.
Hästen kan ha brist på något annat.
Därför började jag att ge Máni
tillskott av brunalger och en speciell örtblandning
för hästar med sköra hovar. Då
började hornet så sakteliga bli bättre.
|
Kisel
Jag läste allt jag kunde
hitta om hovar, bl a Hästägarens Örtabok,
och funderade över vad hälsokosten brukar
rekommendera till människor med sköra naglar.
Till sist bestämde jag mig för att ge hästen
ett tillskott av lättillgängligt kisel, kalk
och C-vitamin – i form av kiselgur, korallalgkalk
och askorbinsyra. |
Plastsko
Samtidigt fick jag tips på
en specialsko för hästar med ”ospikbara”
hovar, en lättviktssko av plastöverdragen
aluminium. Den skulle fungera stötdämpande
och göra att hästen kom upp på trakterna
– och den kunde limmas på. Hovslagaren kände
till den engelska Ibex-skon och rekommenderade den.
Sagt och gjort. I ungefär sex–sju veckor gick
Máni omkring med tjusiga vita plastskor, med
”vingar” som limmades fast på hornväggen.
Faktum är att trakterna växte till sig och
hovarna blev mycket bättre. |
Ny sadel
Ytterligare en faktor som förbättrade
hovarna var faktiskt en ny sadel. Jag hade inte en aning
om hur mycket sadeln kan påverka hästens
rörelser, inte förrän jag sett Máni
(och tre andra av våra hästar) ridas med
dels den vanliga sadeln, dels en Balance-sadel. När
jag såg hur han slog i framhovarna hårt
(på trakterna) med den traditionella islandssadeln,
och hur han satte ner dem mjukt, i en rund och fin rörelse,
med Balance-sadeln fick jag mig en rejäl tankeställare.
Vi bytte sadel, förstås. |
Äntligen i mål
Sex månader efter insatserna
med de nya fodertillskotten, limma-på-skorna och
den nya sadeln är Mánis framhovar perfekta.
De går att spika i utan problem och han kan gå
barfota på hårdfrusen mark. Hovslagaren
medgav att han var överraskad över det positiva
resultatet. Han hade nog egentligen inte riktigt trott
att det någonsin skulle bli bra. Men det blev
det. Och vi har fått en riktig häst, med
fyra fungerande hovar. |
| © Cecilia & Sofia Björk |
