Vill hästar byta namn?
Artikel av:
Cecilia Björk.
|
 |
Det här är en sann historia om en dum
häst som blev snäll, som berättade
om sin ryggskada, fick hjälp och ett nytt namn.
|
De flesta isländska hästnamn är
vackra och poetiska men inte alla. Precis
som vi människor ibland känner att det
ursprungliga namnet, det som vi en gång döpts
till, inte längre passar, så kan hästar
och andra djur känna likadant. Även om
det inte går så långt som att
man ändrar i registreringsbeviset, så
visst kan man börja kalla sin häst för
något helt annat. Särskilt om hästen
i fråga har bett om det själv. För
visst kan hästar prata, om vi bara vet hur
vi ska lyssna
|
För några år sedan var jag fullt
övertygad om att djur lever ett enklare och
mer harmoniskt liv än vi. Inga krångliga
känslor, inga trassliga relationer, inte direkt
några hemska minnen som påverkar deras
liv år efter år. Efter att ha gått
en kurs i djurkommunikation och fått höra
djur berätta, har jag tagit tillbaka allt det
där. Djuren har samma känslor som vi.
Skillnaden är att de pratar i bilder, inte
i ord.
|
En egen häst
Historien om den här
hästen började våren 1998. Britta,
som ridit en av våra islandsvalacker under
några månader, strålade av glädje
när hon berättade den stora nyheten: Hon
skulle köpa en egen islandshäst! Det föll
sig naturligt att hästen skulle stallas upp
hos oss, så att den fick islandskompisar och
lösdrift. Britta visade kort på den tilltänkta
hästen. Han var underbart söt, som en
nallebjörn.
|
Ett fult namn
- Vad heter han? Undrade jag.
- Prati, svarade Britta stolt.
- Vet du vad det betyder på svenska? Frågade
jag.
- Nej, svarade Britta.
- Vänta, så ska jag slå upp det,
sa jag.
Sagt och gjort. Jag letade fram Marit Jonssons lilla
häfte på danska. Jag rynkade ögonbrynen
när jag såg vad det stod. Prati betydde
omedgörlig häst.
|
Men Britta lät sig inte bekomma. Tillsammans
med sin man for hon över 50 mil tur och retur
för att titta och provrida. Det blev en mycket
kort provridning, för Britta stack inte under
stol med att hon var rädd. Samtidigt hade hon
ambitioner att tävla och ville verkligen ha
en framåt och villig häst. Ägaren
provred och sedan Britta. Det gick bra. Hästen
såldes och transporten ordnades.
Så en kväll kom han till oss, efter en
resa på 13 timmar. Rädd och stel, men
med nerverna under kontroll. Och visst var han gullig!
Det pysslades och donades i boxen och Britta var
överlycklig. Hästen stod alldeles stilla
och verkade hur snäll som helst.
|
Sadelskräck
Det första jag la märke
till med Prati var hans extremt korta rygg. Min
egen valack är visserligen kortryggad, men
Pratis sadelläge var minimalt. Därför
föreslog jag Britta att vi skulle prova min
sadel, som har avkortade bossor just på grund
av att min häst är kort i ryggen.
Så fort jag tog fram sadeln och närmade
mig boxen, visade Prati ögonvitorna. Jag fick
genast en känsla av att han blev livrädd
och på sin vakt. Han stod blickstilla medan
sadeln lades på hans rygg. Den var för
lång.
Nu följde några dagar av nervositet och
spänning. Britta skulle rida barbacka tills
vi hittat en passande sadel. Hon kom över huvud
taget inte upp på hästryggen. Prati trampade
snabbt undan varje gång hon försökte
svinga sig upp. Efter ett par veckor hade hon fortfarande
inte suttit på honom, och började ana
att säljaren inte hade varit ärlig. Hade
den här hästen verkligen ridits av småflickor?
Hur hade det i så fall gått till?
|
Till salu billigt
Säljaren förnekade
att det skulle vara något fel på hästen.
Diskussionerna per telefon var långa och upprörda.
Britta bestämde sig för att försöka
sälja hästen snabbt och skaffa en ny.
En eftermiddag när jag kom ut i stallet hade
hon packat in hästen i transport och begett
sig till en turridningsfirma i all hast. Där
skulle en äkta islänning (ryttare) rida
och bedöma. Min dotter följde med som
hästskötare.
Efter att ha studsat runt i en hästkärra
i ca 1 timme kom Prati genomsvettig fram till turridningsfirman.
Sadel på och i väg! Redan efter
en kort stund kunde den isländske ryttaren
konstatera att det var en svår häst och
att det skulle kosta mycket pengar att rida till
den. Och turridning var absolut inte lämpligt.
Efter en hård ridtur stoppades Prati in i
transporten igen och kördes tillbaka. Döm
om min förvåning när jag kom ut
i stallet på kvällen och där
stod han. Jag som just tänkt be Britta tänka
över saken, ge hästen en chans och kolla
om han hade ont. Som amatörhästmassör
(för hemmabruk) hade jag ju känt att han
hade stora muskelspänningar i hals och rygg.
Säkert var han rädd för sadeln på
grund av smärta.
|
En menande blinkning
När jag stod där i stallet och tittade
på den genomsvettiga hästen, mötte
han min blick. Han såg inte alls olycklig
ut. Tvärtom. Så hände det: Han blinkade
åt mig, så där menande som vi människor
gör. Och han såg nöjd ut. Jag rös
till. Vad är det här för en häst?
I det ögonblicket fick jag en känsla av
att det var min familj han hade velat komma till,
och inte till Britta. Fast det kändes rätt
fånigt och rätt pretentiöst. Men
jag berättade det ändå för
min dotter, för jag har fått budskap
från andra hästar tidigare under årens
lopp.
|
Räddningsprojekt
Så reste jag bort tre veckor. Döm om
min förvåning när min dotter ringde
och berättade att hon hade köpt Prati,
för att han inte skulle fortsätta att
vara en vandringspokal. Ädelt,
men var det verkligen någon bra idé?
Nu började en period av behandlingar
massage, elektroterapi, akupunktur, kinesiologi,
stretching, lokalbedövning i akupunkturpunkter,
longering, promenader etc. Sakta, men säkert,
blev Prati längre och mjukare i ryggen.
Redan från början hade jag förstått
att det här var en häst som hade något
att berätta. En dag i stallet, när jag
stod med ryggen mot honom, fick jag ett tydligt
budskap:
|
Byta namn
Jag vill inte heta Prati, sa hästen.
Vid det laget hade jag vant mig vid att hästar
pratar, eller sänder mentala budskap, så
det var inget nytt. Jag var däremot inte så
säker på hur man för ett samtal
mellan två individer.
- Vad vill du heta, då? Frågade jag
högt.
Trausti, (uttalas Tröjsti) blev svaret.
Nyfiken som jag är rusade jag in i huset och
letade rätt på Marit Jonssons lilla gröna
häfte Islandske hestenavne. Bläddrade
fram Trausti och fick veta att det betyder pålitlig
häst. Minsann!
Kan hästar veta vad deras namn betyder? Funderade
jag. Kan de ha synpunkter på vad de blivit
döpta till och vantrivas med det namnet? Ja,
varför inte?
|
Djurprat
Under sommaren 98 åkte jag till Jämtland
och gick en kurs för djurprataren Samantha
Khury från USA. Det var en intensiv vecka,
det första steget i utbildningen till djurtolk.
Jag hade kort med på Prati, efter önskemål
från dottern, och uppdraget att försöka
ta reda på orsaken till hans sadelskräck
och ryggproblem. Jag hade inget större hopp
om att få veta, men i en gruppövning
berättade jag för de andra om Prati, om
hans önskan att byta namn och hans underliga
beteende. Sedan koncentrerade vi oss allihop på
denna häst, som befann sig 100 mil från
oss.
Jag ryser fortfarande till när jag tänker
på den här upplevelsen. Berättelsen
om ryggskadan kom som ett skott, som en film som
spelades upp i mitt huvud. I tystnaden i skolmatsalen
i Hallen fick jag se vad Prati en gång råkat
ut för, i detalj.
|
Macho på Island
Jag såg ett kargt landskap Islands
landsbygd. Två hästar står sadlade
intill en vagn med arbetsredskap. Uppe på
vagnen står två stora karlar i mörka
kläder. Båda hästarna är bruna.
Den ena, den vänstra, känner jag igen.
Det är Prati. Han är ung och spänd,
med brun ribbad sadel på ryggen. Han står
med blicken fäst i fjärran. Bakom honom
tittar männen på varandra, blinkar menande
och nickar. Det är som om de räknar ett,
två, tre fast tyst. Så plötsligt
hoppar de!
Ryttaren som kommer flygande från ovan, bakifrån,
blir en chock för Prati. Dessutom landar mannen
långt bak, på sadelns bakvalv. Det gör
fruktansvärt ont i dem båda två.
Prati vänder huvudet åt höger för
att se vad som händer. Den storvuxne mannen
kämpar för att komma rätt i sadeln,
i balans. Han skriker, drar i tyglarna hårt
och hästen går omkull, faller hårt
på vänster sida. Ryttarens ben kommer
i kläm. Han skriker av vrede och smärta.
När både häst och ryttare är
på benen igen, hjälps de båda männen
åt att slå och sparka på Prati
och dra honom i öronen. Hästen
har ont och är vettskrämd. Drar ihop sig
och försöker att komma undan sina plågoandar.
|
Avkastad!
Där slutar filmen abrupt. Jag satt
en lång stund och svalde. Tårarna kom
och så fick jag berätta för gruppen
vad jag upplevt. Vi diskuterade vad som skulle kunna
få Prati att känna sig trygg, vad han
ville ha hjälp med mest av allt. Jag berättade
att jag försökt rida honom strax före
resan till kursen. Han vek ihop sig på mitten,
tog några jättelika språng i korsgalopp
och tvärnitade och jag åkte av.
Det var inte den första ryttaren han hade gjort
sig av med under årens lopp, det märktes.
Så tog vi kontakt med Prati igen. Talade om
för honom att han var trygg och aldrig skulle
bli plågad mer. Jag frågade vad han
önskade sig. Han svarade att han hade kommit
till min dotter, Sofia. Ingen annan skulle rida
honom, bara hon, för hon var så lätt
att bära och så mjuk i handen.
Han fick ett budskap från gruppen: Följ
Sofia, med henne är du trygg.
När jag kom hem från kursen frågade
Sofia vad vi hade sagt till hästen. Jag berättade
hans historia och vårt budskap.
- Aha! Svarade hon. Det är därför
han följer efter mig överallt.
|
Champagnedop
En tid senare hade vi dop i stallet. Med en miniflaska
champagne firade vi namnbytet från Prati till
Trausti. Han såg rätt belåten ut
när skumpan rann mellan öronen, och jag
fick en stark känsla av att han visste exakt
vad som försiggick.
Efter några veckor påminde Trausti mig
om att jag inte hade ändrat hans namnskylt
på boxen. Det gjorde jag genast. Nu känner
jag mig ganska säker på vad han menar.
|
Längre rygg
I dag är Trausti ca 1 dm längre i ryggen,
får regelbundet massage och är inte längre
lika rädd för sadlar och uppsittning.
Det är bara Sofia som rider honom och veterinären
har sagt att när han har lärt sig att
lita på sin rygg och sina bakben så
kommer han att bära sig helt perfekt. Det har
hänt flera gånger, både i boxen
och i hagen, att Trausti har backat in mot Sofia
för att visa att han ville ha massage på
bakdelen. Hon prövade lite olika grepp, men
de var inte rätt. Då gick han några
steg bort och backade sedan tillbaka igen. En dag
när Åsa Ehrenborg från Hippophysiqum
hälsade på gick hon och Sofia ut i hagen
för att hälsa på Trausti.
|
Bad Åsa om hjälp
Åsa är den som med massage, akupunktur,
elektroterapi och stretching kanske har hjälpt
hästen allra mest och lärt oss
hur vi ska massera våra hästar till husbehov.
När Trausti fick syn på henne, vände
han ryggen till och backade mot henne! Hon kände
igenom honom och han upprepade sitt mönster.
När hon inte träffade rätt, gick
han sin väg och backade sedan upp mot henne
igen. Till sist kunde hon konstatera att en muskel
på insidan av låren var förkortad.
Antagligen gjorde det ont. Hon masserade en stund
och Trausti stod kvar. Efter en stund vände
sig hästen om, tittade på henne med tacksam
blick och gick bort till en kompis för att
bli kliad.
Åsa såg efter honom och skakade på
huvudet.
Det är nästan kusligt, sa hon till
Sofia. Det är precis som om han vet vilka som
kan hjälpa honom. Och nu vågar han be
om hjälp. Jag har aldrig sett en häst
som har gjort det så tydligt.
Sedan gav hon Sofia nya instruktioner för massage
och stretching.
Avslutningsvis vill jag tacka Åsa Ehrenborg
som lärde oss att det nästan alltid är
smärta och rädsla som får hästar
att dumma sig. Dessutom vill vi tacka
veterinär Freddy Wegelius som kombinerade lokalbedövning
med akupunktur och fick den djupare muskulaturen
hos Trausti att slappna av. Hans idéer om
stretching för hästar har vi haft mycket
stor nytta av. Framför allt vill jag förstås
tacka Trausti, som har lärt oss alla så
mycket.
Fotnot:
Prati/Trausti finns med i nya boken Isländska
hästnamn, på omslaget och på sid
52. Britta heter i verkligheten något annat.
|
| © Cecilia & Sofia
Björk |
| Har du en artikel du vill
publicera här? Kontakta oss! |
|
|
|