De flesta isländska hästnamn är vackra och poetiska – men inte alla. Precis som vi människor ibland känner att det ursprungliga namnet, det som vi en gång döpts till, inte längre passar, så kan hästar och andra djur känna likadant. Även om det inte går så långt som att man ändrar i registreringsbeviset, så visst kan man börja kalla sin häst för något helt annat. Särskilt om hästen i fråga har bett om det själv. För visst kan hästar prata, om vi bara vet hur vi ska lyssna…

För några år sedan var jag fullt övertygad om att djur lever ett enklare och mer harmoniskt liv än vi. Inga krångliga känslor, inga trassliga relationer, inte direkt några hemska minnen som påverkar deras liv år efter år. Efter att ha gått en kurs i djurkommunikation och fått ”höra” djur berätta, har jag tagit tillbaka allt det där. Djuren har samma känslor som vi. Skillnaden är att de pratar i bilder, inte i ord.

Men Britta lät sig inte bekomma. Tillsammans med sin man for hon över 50 mil tur och retur för att titta och provrida. Det blev en mycket kort provridning, för Britta stack inte under stol med att hon var rädd. Samtidigt hade hon ambitioner att tävla och ville verkligen ha en framåt och villig häst. Ägaren provred och sedan Britta. Det gick bra. Hästen såldes och transporten ordnades.

Så en kväll kom han till oss, efter en resa på 13 timmar. Rädd och stel, men med nerverna under kontroll. Och visst var han gullig! Det pysslades och donades i boxen och Britta var överlycklig. Hästen stod alldeles stilla och verkade hur snäll som helst.

En menande blinkning
När jag stod där i stallet och tittade på den genomsvettiga hästen, mötte han min blick. Han såg inte alls olycklig ut. Tvärtom. Så hände det: Han blinkade åt mig, så där menande som vi människor gör. Och han såg nöjd ut. Jag rös till. Vad är det här för en häst?

I det ögonblicket fick jag en känsla av att det var min familj han hade velat komma till, och inte till Britta. Fast det kändes rätt fånigt och rätt pretentiöst. Men jag berättade det ändå för min dotter, för jag har fått budskap från andra hästar tidigare under årens lopp.

Räddningsprojekt
Så reste jag bort tre veckor. Döm om min förvåning när min dotter ringde och berättade att hon hade köpt Prati, för att han inte skulle fortsätta att vara en ”vandringspokal”. Ädelt, men var det verkligen någon bra idé?

Nu började en period av behandlingar – massage, elektroterapi, akupunktur, kinesiologi, stretching, lokalbedövning i akupunkturpunkter, longering, promenader etc. Sakta, men säkert, blev Prati längre och mjukare i ryggen.

Redan från början hade jag förstått att det här var en häst som hade något att berätta. En dag i stallet, när jag stod med ryggen mot honom, fick jag ett tydligt budskap:

Byta namn
”Jag vill inte heta Prati”, sa hästen.
Vid det laget hade jag vant mig vid att hästar pratar, eller sänder mentala budskap, så det var inget nytt. Jag var däremot inte så säker på hur man för ett samtal mellan två individer.
- Vad vill du heta, då? Frågade jag högt.
– Trausti, (uttalas Tröjsti) blev svaret.

Nyfiken som jag är rusade jag in i huset och letade rätt på Marit Jonssons lilla gröna häfte Islandske hestenavne. Bläddrade fram Trausti och fick veta att det betyder pålitlig häst. Minsann!

Kan hästar veta vad deras namn betyder? Funderade jag. Kan de ha synpunkter på vad de blivit döpta till och vantrivas med det namnet? Ja, varför inte?

Djurprat
Under sommaren –98 åkte jag till Jämtland och gick en kurs för djurprataren Samantha Khury från USA. Det var en intensiv vecka, det första steget i utbildningen till djurtolk. Jag hade kort med på Prati, efter önskemål från dottern, och uppdraget att försöka ta reda på orsaken till hans sadelskräck och ryggproblem. Jag hade inget större hopp om att få veta, men i en gruppövning berättade jag för de andra om Prati, om hans önskan att byta namn och hans underliga beteende. Sedan koncentrerade vi oss allihop på denna häst, som befann sig 100 mil från oss.

Jag ryser fortfarande till när jag tänker på den här upplevelsen. Berättelsen om ryggskadan kom som ett skott, som en film som spelades upp i mitt huvud. I tystnaden i skolmatsalen i Hallen fick jag se vad Prati en gång råkat ut för, i detalj.

Macho på Island
Jag såg ett kargt landskap – Islands landsbygd. Två hästar står sadlade intill en vagn med arbetsredskap. Uppe på vagnen står två stora karlar i mörka kläder. Båda hästarna är bruna. Den ena, den vänstra, känner jag igen. Det är Prati. Han är ung och spänd, med brun ribbad sadel på ryggen. Han står med blicken fäst i fjärran. Bakom honom tittar männen på varandra, blinkar menande och nickar. Det är som om de räknar ett, två, tre – fast tyst. Så plötsligt hoppar de!

Ryttaren som kommer flygande från ovan, bakifrån, blir en chock för Prati. Dessutom landar mannen långt bak, på sadelns bakvalv. Det gör fruktansvärt ont i dem båda två. Prati vänder huvudet åt höger för att se vad som händer. Den storvuxne mannen kämpar för att komma rätt i sadeln, i balans. Han skriker, drar i tyglarna hårt och hästen går omkull, faller hårt på vänster sida. Ryttarens ben kommer i kläm. Han skriker av vrede och smärta. När både häst och ryttare är på benen igen, hjälps de båda männen åt att slå och sparka på Prati – och dra honom i öronen. Hästen har ont och är vettskrämd. Drar ihop sig och försöker att komma undan sina plågoandar.

Avkastad!
Där slutar ”filmen” abrupt. Jag satt en lång stund och svalde. Tårarna kom och så fick jag berätta för gruppen vad jag upplevt. Vi diskuterade vad som skulle kunna få Prati att känna sig trygg, vad han ville ha hjälp med mest av allt. Jag berättade att jag försökt rida honom strax före resan till kursen. Han vek ihop sig på mitten, tog några jättelika språng i korsgalopp och tvärnitade – och jag åkte av. Det var inte den första ryttaren han hade gjort sig av med under årens lopp, det märktes.

Så tog vi kontakt med Prati igen. Talade om för honom att han var trygg och aldrig skulle bli plågad mer. Jag frågade vad han önskade sig. Han svarade att han hade kommit till min dotter, Sofia. Ingen annan skulle rida honom, bara hon, för hon var så ”lätt att bära och så mjuk i handen”. Han fick ett budskap från gruppen: ”Följ Sofia, med henne är du trygg.”

När jag kom hem från kursen frågade Sofia vad vi hade sagt till hästen. Jag berättade hans historia och vårt budskap.

- Aha! Svarade hon. Det är därför han följer efter mig överallt.

Champagnedop
En tid senare hade vi dop i stallet. Med en miniflaska champagne firade vi namnbytet från Prati till Trausti. Han såg rätt belåten ut när skumpan rann mellan öronen, och jag fick en stark känsla av att han visste exakt vad som försiggick.
Efter några veckor påminde Trausti mig om att jag inte hade ändrat hans namnskylt på boxen. Det gjorde jag genast. Nu känner jag mig ganska säker på vad han menar.

Längre rygg
I dag är Trausti ca 1 dm längre i ryggen, får regelbundet massage och är inte längre lika rädd för sadlar och uppsittning. Det är bara Sofia som rider honom och veterinären har sagt att när han har lärt sig att lita på sin rygg och sina bakben så kommer han att bära sig helt perfekt. Det har hänt flera gånger, både i boxen och i hagen, att Trausti har backat in mot Sofia för att visa att han ville ha massage på bakdelen. Hon prövade lite olika grepp, men de var inte rätt. Då gick han några steg bort och backade sedan tillbaka igen. En dag när Åsa Ehrenborg från Hippophysiqum hälsade på gick hon och Sofia ut i hagen för att hälsa på Trausti.

Bad Åsa om hjälp
Åsa är den som med massage, akupunktur, elektroterapi och stretching kanske har hjälpt hästen allra mest – och lärt oss hur vi ska massera våra hästar till husbehov. När Trausti fick syn på henne, vände han ryggen till och backade mot henne! Hon kände igenom honom och han upprepade sitt mönster. När hon inte träffade rätt, gick han sin väg och backade sedan upp mot henne igen. Till sist kunde hon konstatera att en muskel på insidan av låren var förkortad. Antagligen gjorde det ont. Hon masserade en stund och Trausti stod kvar. Efter en stund vände sig hästen om, tittade på henne med tacksam blick och gick bort till en kompis för att bli kliad.
Åsa såg efter honom och skakade på huvudet.

– Det är nästan kusligt, sa hon till Sofia. Det är precis som om han vet vilka som kan hjälpa honom. Och nu vågar han be om hjälp. Jag har aldrig sett en häst som har gjort det så tydligt.
Sedan gav hon Sofia nya instruktioner för massage och stretching.

Avslutningsvis vill jag tacka Åsa Ehrenborg som lärde oss att det nästan alltid är smärta och rädsla som får hästar att ”dumma” sig. Dessutom vill vi tacka veterinär Freddy Wegelius som kombinerade lokalbedövning med akupunktur och fick den djupare muskulaturen hos Trausti att slappna av. Hans idéer om stretching för hästar har vi haft mycket stor nytta av. Framför allt vill jag förstås tacka Trausti, som har lärt oss alla så mycket.

Fotnot:
Prati/Trausti finns med i nya boken Isländska hästnamn, på omslaget och på sid 52. Britta heter i verkligheten något annat.